Pest & Koleras Dagbok

Krycklare?

Toby har varit inne på sjukan pga vad som verkade vara en rejält stukad fot. Det visade sig att foten var en smula mer havererad och han fick ett par kryckor och order om att inte belasta foten på en vecka. Sagt och gjort, Toby får en gammaldags träkrycka och vi packar bilen och drar iväg.

Oliver den II är död, dags att finna Oliver III

Vår plan var att köra bil hela natten upp till Hova, för att få några stackars timmars sömn och sedan sätta ihop kistan, sortera jongleringsbollar och trassla ut diverse rep och slangbellor. Denna planen gick i stöpet strax utanför göteborg, där vår bil havererade med ett trasigt kylsystem, mitt i natten.Vi accepterar nederlaget och sover på saken, i bil och i husvagn, bland linnekläder, yllemantlar och träplankor.

Vi vaknar på lördagen i fullt krishanteringsläge, med en havererad bil och en husvagn som behöver flyttas ca 20 mil. Några snabba samtal har gett oss en fantastisk ersättningsbil, med en minst lika fantastisk ersättningschaufför. Min Tour Manager har återigen gjort skäl för sin i stort sett obefintliga lön.

S:t Nicolai höjer nivån

S:t Nicolai har legat i vinterträning och lagt in nya grenar på repertoaren, vissa av dem fick vi se i år och vissa sparas till nästa år då Hova Riddarvecka firar 25år.

En av de nya grenarna var ett slags vapenstafett, där riddarna skulle rida till ett bord för att hämta vapen och sedan attackera utställda äpplen och ringar. Toppen! sade gycklarna, och utökade vapenborden med jongleringsknivar, grönsaker och jongleringsbollar…

Gycklarens nya kläder

Första tre kvällarna spenderar jag med att sätta knäppning på ärmarna min nya incognito-jacka (den är blå, ingen kommer att känna igen mig). När man väl fått fart på slöjdandet är det svårt att stanna, så jag spenderade resten av veckan med att okynnesslöjda och fick på köpet en trägaffel. Jakkin ville inte vara sämre och slöjdade ihop en skinnväst och ett stort vattenskinn. Toby fick ett hugg av materialism och införskaffade ett par snitsiga stövlar. Även Jakkin passade på att sko sig och således har 2/3 av gycklargruppen numera skor på fötterna!

Söndag i dubbeltempo!

Det händer lätt att tempot slås av på en marknad när alla har varit där i nio dagar, men den sista söndagen i Hova var det full rulle! Vi trotsade regntunga skyar och drar ihop besökarna till en gatuföreställning, för att, just när det går som bäst och solen spräcker upp molntäcket, bli avbruten av Kung Valdemar. Ett inslag som överraskade oss alla tre, innan vi mindes att vi kommit överens om att göra reklam för söndagens matiné-spel. Huruvida reklamen fungerade är ju svårt att säga i efterhand, men söndagens tidigarelagda tornerspel är fullsatt! Solen går, som på beställning, in bakom lätta molnslöjor och ger både publik och gycklare en välkommen svalka. Riddarna gör intår på banan, hela publiken är med oss och avslutar Hova Riddarvecka på topp!

//Anton

(Bilderna har inte nödvändigtvis något med texten att göra, men de är iaf tagna i Hova.. [ ff. anm.])

Sommaren har börjat ta fart på allvar, men den 1a juni 2013 har himlen tagit beslutet att öppna alla kranar på max. Vi styr kosan mot Primus Vicus och misstänker stundvis att vi tagit fel avfart och svängt in i en dusch. Regnet avtar dock när i tar oss in på småvägarna och väl framme är det uppehåll.

När vi vandrar uppför backen fruktar vi att vi ska mötas av blöta mantlar och regnbistra miner, men det visar sig att det sammanlagt fallit c:a fjorton regndroppar över hela marknaden. Solen skiner och vi möts av glada leenden.

Primus Vicus är en liten och väldigt mysig samling timrade stugor. De som inte har lika  smutståliga kläder som gycklarna bör ej luta sig mot väggarna, vilka var nytjärade och doftade ljuvligt i en medeltidsromantiserande näsa.

Det bjöds på många möjligheter att skåda olika typer av hantverk, vilket alltid ligger mig varmt om hjärtat. Smide, nålbindning, träsniderier, ringsmycken m. m. Bågskytten Jakkin fängslades av handgjorda pilar. Kemistens son Anton fastnade vid en slöjdstation där man fick bränna sina egna lerkrus, med en tillhörande kemilektion för frågvisa gycklare. Toby blev fängslad av konsten att steka hjortburgare…

Längs ett långbord fanns det utlagt rustningsdelar och övningsvapen, där de modiga bjöds möjigheter att utmana varandra på ärbar strid (och gycklare fick möjligheten att sno åt sig ett svärd för att göra en överaskningsattack på sina kollegor).

Showerna rivs av utan missöden och vi förvånar till och med varandra med nya trick av mer eller mindre begåvad karaktär. När kvällsmörkret lägger sig river vi av en eldshow med uppbackning från medeltidsbandet Vagando, för att sedan ge oss i kast med gästabudsmaten

När natten smyger sig på är det ingen av oss som är speciellt sugen på att lämna byn och det är en motvillig gycklarskara som tackar för dagen och avlägsnar sig. Primus Vicus var fantastiskt och vi hoppas att vi återkommer!

//Anton

Det var tre slitna men otroligt taggade gycklare som rullade in i söderköping på fredagsförmidagen. Mellan juni till slutet av augusti hade vi avverkat nästan 300 shower inkluderande cirkusföreställningar, pirat-stuntshower och ett otalt gycklarföreställningar. Söderköping skulle bli finalen och vilken final det blev.

Efter att ha parkerat bilen och strosat runt en stund i den gamla vackra staden slog vi oss ner och tog en kopp kaffe i närheten av den gamla vackra kyrkan där själva marknaden skulle husera. Med glad förvåning upptäckte vi att Jakkin prydde programbladets framsida och att vi var ordentligt utsatta med tid och plats på vart vi skulle uppträda. Och uppträda skulle vi, om jag inte minns helt fel så hade vi fyra shower på fredagen, fem på lördagen och ytterligare fyra på söndagen. Men som vi brukar säga i gänget; Titaner sover inte!

Efter kaffet tog vi en tur på marknadsplatsen och hälsade på gamla vänner och bekanta när både Jakkin och Anton plötsligt glatt ropade till. Det visade sig snart att källan till glädjen var Wolf, den legendariska korvmannen som de båda talat så mycket om när vi var på väg till Hova (dit han inte behagade att dyka upp). Efter att blivit presenterad för den respektingivande mannen och glädjande fått besked om att han skulle finnas tillgänglig på marknaden (och efter att Anton glupskt slukat en korv) var det dax att byta om.

Det var nu den känsla som mest genomsyrade vår vistelse skulle infinna sig. Våra gycklardräkter är sydda av relativt tunt linne och består av ett par byxor, en coif (mössan) och en väst utan knäppning… Söderköpings Gästabud gick av stapeln andra veckan i september… Jag tror inte jag frusit så mycket sedan den gången jag ramlade ner i Motala ström som fjortonåring i mitten av december, bara att denna gång var känslan uttänjd till en tidsperiod av tre dygn.

Barfota och redan kall in till märgen packade vi vår kista och begav oss av till vår angivna plats, på vägen dit stötte vi på inte mindre än tre andra gycklargrupper och känslan av att detta verkligen var årets ”firma-fest” som de andra i gruppen sagt infann sig.

Väl framme vid kanalhamnen där vi skulle uppträda packade vi snabbt upp och började samla en publik. Jag tror inte det kommer spela någon roll hur många gånger jag kommer uppträda på gatan, det kommer alltid vara en av de roligaste saker jag vet och här i Söderköping var inget undantag. Att jag själv är uppvuxen i Norrköping blott en och en halv mil bort och därför såg ett flertal bekanta ansikten i publiken, bland annat bästa vännen och hans dotter, under helgen gjorde ju saken än mycket bättre.

Efter fyra föreställningar på fredagen blev det senare på kvällen myshäng med diverse löst folk [läs: andra gycklare, musikanter, magiker och liknande] runt en eld. Där satt vi tills mörkret lagt sig och tryckte oss mot varandra för att finna lite värme. Jag hade nämnt att det var kallt, va?

Efter en välbehövlig frukost hos tjejerna i matsalen som arrangerats för oss underhållare och alla andra involverande i gästabudet begav vi oss återigen ut på Söderköpings gator för att sprida glädje. Dagen till ära så skulle min mamma och styvfar samt syster med man komma och titta på oss idag, gissa om jag var taggad! Tråkigt nog lyckades vi med att just ha avslutat dagens sista show när de väl dök upp… trodde vi. Jag och familjen försvann in bland de mysiga gatorna för att hitta oss en kopp kaffe när Jakkin och Anton kom på att vi lovat att göra ett framträdande på en av Söderköpings härliga uteserveringar. Det var här Jakkins röst försvann. Var inte oroliga, vi hittade den igen i slutet av september… Efter att familjen gett sig av hemåt igen letade jag reda på min mantel och begav mig iväg för att tillsammans med de andra grabbarna hitta en trevlig sammankomst med vilken värmekälla som helst som fanns att tillgå. Kvällen var kall men sällskapet runt lägerelden i riddarlägret var gemytligt. En i sanning skön sista kväll.

På söndagen vaknade jag och insåg att min röst gett sig av för att hitta Jakkins och någonstans på vägen gått vilse. Dagens fyra shower blev precis lika roliga som de vi haft dagarna innan bara lite mer… hesa. Under en av showerna blev vi också glatt informerade av Söderköpings kvarterspolis att det faktiskt inte är olagligt att jonglera med barn så länge man inte tappar dem…

På det hela var det tre fantastiskt roliga dagar, allt från arrangörer till publik, knallare och besökare var fantastiska. Jag längtar redan tillbaka och har redan planerat en ny kvällsdress, troligtvis sydd i goretex…

Väll mött Söderköpings Gästebud, vi ses väl 2013?

//Toby

Efter en morgonrevelj på västkusten vid halv fem-snåret hoppade jag och Jakkin in i bilen för en långfärd tvärs över landet.

När köranvisningar avslutas med ”ni kan inte missa det” är det svårt att räkna ut vad man inte kan missa. Det visade sig att det var ganska svårt att missa en gigantisk tältduk över en borggård, så vi anlände utan strapatser.

Dagen började med en parad genom staden gator och torg, där Hertig Karls pris delades ut. Hertigen bjöd därefter till gästabud på Nyköpingshus och paraden vandrade så åter till marknaden.

Vi hade hört att Hertig Karls marknad håller hårt på sina regler angående tidstypiska material, vilket bekräftades av våra observationer. Det var inte utan ett stolt leende på läpparna som vi plockade ut min sprillans nya stege, som vi i vårt anletes svett själva byggt, i trä.

Inte nog med att vår show stod klart och tydligt utmärkt i programmet, den skulle dessutom äga rum på stora scenen. Varken jag eller, i synnerhet, Jakkin är ovana att stå på scen, men det var en lite underlig känsla att flytta upp en kladdig och kaosartad gatuföreställning på en stor träscen.

– Vill ni använda er av mikrofonerna? undrade ljudteknikern.

– Nja, du vill nog snarare flytta all dyrbar elektronik så långt bort som möjligt, svarade jag.

 

Jag fascineras av historiska hantverk och jag fick se skickliga utövare av såväl smide, sömnad och svarvning. Jag fick se en bägare svarvas på en för mig obegripligt snabb tid, och poleras upp med hjälp av en valnöt. En prestation som fick mig att spekulera i hur stor plats en trampsvarv skulle ta i min lägenhet.

Hertig Karls Marknad var en mysig marknad med trevliga människor, god mat, häftigt hantverk, välskräddade vakter och underbar miljö. Vi hoppas att vi ses 2013!

 

//Anton

Ibland förundras man över människor. Speciellt dem med talanger som vi inte har!

Underbara Ann Bergström tyckte tydligen att vi var värda att odödliggöras och tecknade av oss vilket vi tjoade och tjimmade högt över när vi upptäckte 🙂

Vi hoppas att detta inte är det sista vi ser av oss som tecknade figurer. Vem vet, kanske kommer det en serietidning i framtiden 😉 Det vore… ehh.. sjukt roligt!

 

Kram och skål från Pest, Kolera & Tyfus!

 

Läs hela Anns inlägg om bilden här.

 

Att få ge sig ut mot okända ”och kända” mål för att söka äventyr är en del av vår hela livsbild så det var med lätta steg vi dunsade iväg mot Skåne och det undersköna Glimmingehus.

Tråkigt nog så kunde vår underbare Tyfus inte följa med då han var tvungen att sprida, ehm, glädje på annat håll.

Så, jag och Anton fick det bli. Resan gick bra även ut på de dammigare bitarna och vi var snart igång för att vara redo när publiken kom.

Vi stegade in över Glimmingehus vallgrav strax innan 13.00 och möttes av denna fantastiska medeltidsborg som är den bäst bevarade i norden.

Glimmingehus sägs vara hemsökt, och det ordentligt! Inte bara en eller två genomskinliga damer sägs spöka där, utan tre! Inte nog med det, innanför de 2,5 meter tjocka väggarna och de knarrande trägolven som täcker upp de stora ytorna huserar en gammal slottsherre som sägs ha förvandlats till en stor, otäck dreglande hund, en höna med kycklingar och svartråttor som tydligen utrotades i Sverige för över hundra år sedan. Det skall även finnas en vagn som dras av sex svarta hästar samt andra sorters spökdjur.

Och nu skulle borgen få tampas med Sveriges sjukaste gycklare.

Vi kunde knappt hålla oss, vi gick in så fort vi kunde för att undersöka stället. Både jag och Anton är galna i gamla slott och borgar så vi hade en ganska spännande halvtimme där vi smög runt bland gamla försvarsverk, oljegaller och skumma rum.

Liksom det är i vartenda slott som vi varit i , förutom ett övergivet som jag själv lyckades ta mig in i en gång på Irland, så är alla de riktigt spännande ställena, de farliga ställen, avstängda för vanligt folk. Tur för oss att vi inte är vanligt folk, så nästa gång ska vi nog övertala slottsherren, och spökena, att låta oss krypa runt lite i detta fantastiska bygge.

Vallgraven, hem åt en mängd karpar och andra åbäken, är särdeles imponerande med sina djupa oskyddade kanter som fick nickande bifall från både mig och Anton. Kan man inte simma skall man inte leka med borgar, så är det bara. All heder åt Glimmingehus som bibehåller autenticiteten utan en massa fåniga fallskydd och idiotspärrar.

På borggården finns en väldigt trevlig souvernirshop som faktiskt har en hel del shyssta grejer, Jag gick därifrån med bläck och en kalligrafipenna samt ett stop i trä. Vi köpte ett varsitt så de lär ni få beskåda när vi möts härnäst 🙂

Mat fick vi så det stod härliga till och alla var väldigt måna om att vi fick i oss den och om vi hade ätit. Vi kände oss mycket välkomna bland Silfverfalkens riddare och menagerie.

Så var klockan 17.00 och det drog ihop sig för gatushow, folket hade börjat dyka upp inför tornerspelet som började klockan sju. Det var underbart att se alla dessa människor som kom dit enkom för spelet. Närmare hundratalet filtar och picknickorgar packades upp och mumsades det ur på gräsmattan runt borgen.

Vi hade redan hunnit med mötet med riddarna, något vi är noga med för att få reda på om någon häst är extra spattig eller om någon riddare är på dåligt humör och bör undvikas. Silfverfalkens riddarlag hade aldrig kört med gycklare som, låt oss säga, engagerar sig på det sättet vi gör på riddarbanan så det blev en hel del att ta in och prata om. Men alla var positiva och lite spända av förväntningarna så det kändes riktigt bra.

Gatushowen.

Med Glimmingehus ståtligt sträckt över oss roddade vi för vår gatushow, här fanns det folk, och då skall det spridas sjuk humor.

Vi han knappt en börja gorma välkomnanden förrns vi hade en full publik och det var dags att sätta igång. Vilken underbar publik!

Det var blåsigt och jävligt och vi var konstant på vår vakt emot kastvindar och den händelse att våra mössor ofrivilligt skulle flyga ned i vallgraven. Kullerstenen var också ett litet orosmoment då det var väldigt ojämnt, men Anton på stegen fixade det galant!

Jublande applåder som ekade och kastade hit och dit mellan stenväggarna peppade oss kolossalt medans både vi och publiken hade det riktigt roligt!

 

Dags för Riddarspel

Riddarspelet , upptäckte vi snabbt, var inte riktigt av den vanliga sorten.  Bland annat hade de dubbla Qvintaner vilket gjorde oss brydda.

De inledde också hela spelet med en utmaning mellan två riddare där de skulle kasta spjut på vildsvin från hästryggen i galopp, det som hände sedan är så häftigt att jag inte tänker berätta det. Ni får åka och titta själva! 🙂

Men vi fick snart svaret på frågan och de dubbla qvintanerna.

Silfverfalkens riddare rider från båda hållen… …samtidigt!  Det blir ett riktigt ösigt spel med snabba små luckor för oss gycklare att ta oss igenom. Här fick man ha ögon både i nacken och, ja, lite varstans för att hänga med.

Riddarna var riktigt duktiga på det teatraliska och käbblade gärna och högt med varandra under spelet. Detta älskar förstås vi då det ger oss en mängd chanser för fullständig anarki och förstörelse.

Hälften av publiken sitter på andra sidan vallgraven vilket också är en utmaning men med vår lungor löser det mesta sig.

Solen började gå ned och det blev otroligt vackert ljus över hela platsen i slutet på spelet.

Efteråt hängde folket kvar och talade med riddare och oss vilket var väldigt roligt. vanligtvis är det mycket annat som distraherar en något stressad publik, men här var det lugnt och skönt.

Glimminge hus ligger oss väldigt nära om hjärtat och vi längtar redan tillbaka dit.

Källa för bilder och spökhistorierna hittar du här!

Det var med glada miner vi traskade mot Mariefred. Vi skulle äntligen få återse våra vänner i Torneamentum.

Jag och Toby har en fin historia med dem och har jobbat på tornerspel med dem både i Visby och Mariefred fler år i rad. Det var 10 år sedan nu.

Flera av riddarna är kvar, de som var pojkar då har växt upp blivit skickliga riddare. Det var mycket glädje när vi fick återse dem vid vår ankomst i Mariefred. Och jäklar om det inte var ännu roligare än förr att få spela med dem på Rännarbanan. Fem riddarspel inklusive ett eldspel blev det den här gången och vi älskade varje sekund!

Förutom riddarspelet så uppträdde vi även på marknaden som var härligt upplyst av solen under alla tre dagar. Många bejublade shower blir det och det var här vi spelade in vår show som kommer att komma ut i någon form framöver 🙂

Det hände mycket roligt i Mariefred. Förr i tiden var det ganska mycket gruffande med vissa andra gäster nattetid som ville spänna sina muskler mot riddare och gycklare, men denna gången var det bara glädje och festande! Ett av de härligaste inslagen var Gästabudet för alla de som arbetade där, knallar, konstnärer, riddare, väpnare, ja, och så vi såklart.

Att folk fortfarande släpper in oss i möblerade rum, eller tält, är för oss en gåta men vi skötte oss ändå ganska bra enligt våra normer. Vi blev tillfrågade att göra lite dumheter under festen vilket vi gjorde. Bland dem tricken kunde gästerna bland annat se tre klädnypor, för tillfället fastsatta i Jakkins tunga och bröstvårtor, slitas loss och splittras mot vägger med hjälp av vår amazing frukslangbella of Doom. eller, ”Helvetes Jävla Skitpryl!” som Jakkin sedan detta kärleksfullt kallar den.

Så till dess att vi får komma tillbaka till Mariefred, eller Jakkins mer känsliga delar har återhämtat sig, så får vi bara längta tills nästa gång och tacka för en underbar helg i Mariefred!

I Hova körde vi för första gången på riktigt som Pest & Kolera med en släng av Tyfus!

När vi kom fram till marknaden efter en trevlig bilfärd från Halmstad där vi för tillfället var och jobbade, så upptäckte vi till vår fasa att gycklarhänget från 2011 var borta.

Viking-grill fanns inte på marknaden! Wolf var borta! Vad skulle vi göra? Vart skulle vi ha vår hängplats?

Vi showade loss och mellan showerna gick vi som förvirrade andar och försökte hitta en fast punkt.

Alldeles för mycket inhandlades från marknaden i ren desperation.

Till slut bosatte vi oss mer eller mindre i det halvfärdiga timmerhuset mitt på marknaden och det blev vårt marknadshem i nio dagar.

Och vilka dagar sen! Två till tre shower om dagen plus tornerspel och ett extra eldspel på lördagen.

Sjukt kul hade vi i Hova och vi ser fram emot att komma tillbaka 2013.

2011 var en spännande tid för Pest & Kolera. Jag och Anton drog ut på vägarna på vinst och förlust för att bygga upp något nytt, samt kanske, för min del i alla fall, hitta något jag förlorat.

 

Vi gjorde det bra. Överallt vi åkte så syntes och hördes vi ordentligt vilket senare märktes på våra bokningar 2012 och på reaktionerna vi fick.

Sen hittade jag Toby igen.

Jag var då i Norrköping för att träna in några nya akter i Duoakrobatik med Elin König Andersson på Norrköping Cirkus och Varieté.

Just den dagen jag kom så var det ett gäng musikalartister i cirkuslokalen och repade, och ibland dem såg jag en mycket gammal vän som jag inte sett på 10 år.

Toby Johansson och jag hade jobbat tillsammans i V.Bea Joculatores som var en av de största gycklargrupperna på sin tid.

Han hade halkat in i musikalen för att söka lite spänning och vips så var jag , efter en liten audition, med i densamma.

Jag och Anton tränade med Elin i cirkuslokalen medans Toby och jag jobbade på musikalen. Jag och Toby klickade direkt och sedan dess har vi skrivit en bok ihop, jobbat oss igenom hela musikalen och byggt upp tre föreställningar tillsammans med Anton och Elin.

I 2012 blev Toby en del av Circus Titan´s Gycklargrupp Pest och Kolera som en släng av Tyfus, och året har varit fantastiskt. Vi har så här långt gjort över 200 föreställningar/shower tillsammans bara under Juni & Juli.

 

Vi satsar på att vara ordentligt bokade 2013 då vi vill på skandinavisk turné.

 

En sak är säker – Apokalypsens fyra gycklare är här för att stanna.

När jag började gyckla på Nittiotalet så fanns det tre grupper igång som turnerade runt i Sverige.

Jag uppträdde i V.Bea Joculatores efter en massa egna projekt och hittade mitt hem där under ett par år.

Efter cirkusgymnasiet ville jag dock ut och uppträda på scener med mina cirkusakter och övergav gyckleriet nästan helt efter att V.Bea pensionerades.

Jag spenderade en mängd år i träningslokalen och med att resa runt i världen. Att försörja sig heltid som cirkusartist är verkligen ett dubbelt heltidsjobb!

År 2009 hoppade jag återigen in i medeltidsträsket och uppträdde med riddarspelen i Hova samt Nysäter. Jag upptäckte hur mycket jag saknat gycklandet

och bestämde mig för att kombinera mina scenframträdanden med gatushowandet och 2011 startade jag tillsammans med min kollega Anton Franzon, Gycklargruppen Pest & Kolera!

Vi har haft en fantastisk sommar, träffat många nya och gamla vänner på vägarna och utvecklat vår akt efter varje show.

Nu är det snart vinter och vi riktar då in oss på att få in bokningar för nästa år samt alla scenshower och eldshower som är bokade 🙂

Pest och Kolera lägger dock inte ned under vintern utan vi går upp på högvarv och in i verkstaden för att bygga snickra och finurla fram nya galenskaper för 2012 års medeltidsturné!

Tack alla underbara människor och arrangörer från förr och nu!

Let´s Go!

/Jakkin Wiss