Att få ge sig ut mot okända ”och kända” mål för att söka äventyr är en del av vår hela livsbild så det var med lätta steg vi dunsade iväg mot Skåne och det undersköna Glimmingehus.
Tråkigt nog så kunde vår underbare Tyfus inte följa med då han var tvungen att sprida, ehm, glädje på annat håll.
Så, jag och Anton fick det bli. Resan gick bra även ut på de dammigare bitarna och vi var snart igång för att vara redo när publiken kom.
Vi stegade in över Glimmingehus vallgrav strax innan 13.00 och möttes av denna fantastiska medeltidsborg som är den bäst bevarade i norden.
Glimmingehus sägs vara hemsökt, och det ordentligt! Inte bara en eller två genomskinliga damer sägs spöka där, utan tre! Inte nog med det, innanför de 2,5 meter tjocka väggarna och de knarrande trägolven som täcker upp de stora ytorna huserar en gammal slottsherre som sägs ha förvandlats till en stor, otäck dreglande hund, en höna med kycklingar och svartråttor som tydligen utrotades i Sverige för över hundra år sedan. Det skall även finnas en vagn som dras av sex svarta hästar samt andra sorters spökdjur.
Och nu skulle borgen få tampas med Sveriges sjukaste gycklare.
Vi kunde knappt hålla oss, vi gick in så fort vi kunde för att undersöka stället. Både jag och Anton är galna i gamla slott och borgar så vi hade en ganska spännande halvtimme där vi smög runt bland gamla försvarsverk, oljegaller och skumma rum.
Liksom det är i vartenda slott som vi varit i , förutom ett övergivet som jag själv lyckades ta mig in i en gång på Irland, så är alla de riktigt spännande ställena, de farliga ställen, avstängda för vanligt folk. Tur för oss att vi inte är vanligt folk, så nästa gång ska vi nog övertala slottsherren, och spökena, att låta oss krypa runt lite i detta fantastiska bygge.
Vallgraven, hem åt en mängd karpar och andra åbäken, är särdeles imponerande med sina djupa oskyddade kanter som fick nickande bifall från både mig och Anton. Kan man inte simma skall man inte leka med borgar, så är det bara. All heder åt Glimmingehus som bibehåller autenticiteten utan en massa fåniga fallskydd och idiotspärrar.
På borggården finns en väldigt trevlig souvernirshop som faktiskt har en hel del shyssta grejer, Jag gick därifrån med bläck och en kalligrafipenna samt ett stop i trä. Vi köpte ett varsitt så de lär ni få beskåda när vi möts härnäst 🙂
Mat fick vi så det stod härliga till och alla var väldigt måna om att vi fick i oss den och om vi hade ätit. Vi kände oss mycket välkomna bland Silfverfalkens riddare och menagerie.
Så var klockan 17.00 och det drog ihop sig för gatushow, folket hade börjat dyka upp inför tornerspelet som började klockan sju. Det var underbart att se alla dessa människor som kom dit enkom för spelet. Närmare hundratalet filtar och picknickorgar packades upp och mumsades det ur på gräsmattan runt borgen.
Vi hade redan hunnit med mötet med riddarna, något vi är noga med för att få reda på om någon häst är extra spattig eller om någon riddare är på dåligt humör och bör undvikas. Silfverfalkens riddarlag hade aldrig kört med gycklare som, låt oss säga, engagerar sig på det sättet vi gör på riddarbanan så det blev en hel del att ta in och prata om. Men alla var positiva och lite spända av förväntningarna så det kändes riktigt bra.
Gatushowen.
Med Glimmingehus ståtligt sträckt över oss roddade vi för vår gatushow, här fanns det folk, och då skall det spridas sjuk humor.
Vi han knappt en börja gorma välkomnanden förrns vi hade en full publik och det var dags att sätta igång. Vilken underbar publik!
Det var blåsigt och jävligt och vi var konstant på vår vakt emot kastvindar och den händelse att våra mössor ofrivilligt skulle flyga ned i vallgraven. Kullerstenen var också ett litet orosmoment då det var väldigt ojämnt, men Anton på stegen fixade det galant!
Jublande applåder som ekade och kastade hit och dit mellan stenväggarna peppade oss kolossalt medans både vi och publiken hade det riktigt roligt!
Dags för Riddarspel
Riddarspelet , upptäckte vi snabbt, var inte riktigt av den vanliga sorten. Bland annat hade de dubbla Qvintaner vilket gjorde oss brydda.
De inledde också hela spelet med en utmaning mellan två riddare där de skulle kasta spjut på vildsvin från hästryggen i galopp, det som hände sedan är så häftigt att jag inte tänker berätta det. Ni får åka och titta själva! 🙂
Men vi fick snart svaret på frågan och de dubbla qvintanerna.
Silfverfalkens riddare rider från båda hållen… …samtidigt! Det blir ett riktigt ösigt spel med snabba små luckor för oss gycklare att ta oss igenom. Här fick man ha ögon både i nacken och, ja, lite varstans för att hänga med.
Riddarna var riktigt duktiga på det teatraliska och käbblade gärna och högt med varandra under spelet. Detta älskar förstås vi då det ger oss en mängd chanser för fullständig anarki och förstörelse.
Hälften av publiken sitter på andra sidan vallgraven vilket också är en utmaning men med vår lungor löser det mesta sig.
Solen började gå ned och det blev otroligt vackert ljus över hela platsen i slutet på spelet.
Efteråt hängde folket kvar och talade med riddare och oss vilket var väldigt roligt. vanligtvis är det mycket annat som distraherar en något stressad publik, men här var det lugnt och skönt.
Glimminge hus ligger oss väldigt nära om hjärtat och vi längtar redan tillbaka dit.