Dörentrup – 2017

 

Torsdag 21/9

Tyska tips från pToby:
”Ich habe einen Igel in meiner Hose, kannst du mir helfen, ihn zu entfernen?” Detta betyder inte som undertecknad har fått det berättat ”Hej hej hallå där min sköna, vill du dela en flaska rött vin och promenera med mig i natten tills flaskan är tom och vi är fulla?”
Nej, hör och häpna, jag hade blivit lurad av vad jag trodde var en god och pålitlig vän. Inga namn nämnda… host, host, Jakkin, host.
Kanske hade jag inte blivit lurad om inte en annan så kallad vän, host, Anton, host, hade intygat att visst var det så.

I alla fall…
Dörentrup! Le Grande Finale! Sista stoppet på årets turné!
Taggade till tusen så åkte vi dit en dag tidigare och kom sålunda dit supertidigt på torsdag morgon. Vi parkerade och gav oss ut i jakt på vår tältplats. Detta blev snabbt en upplevelse som skulle kunna hämtats ur en Stephen King bok. Fältet låg mer eller mindre öde, endast ett fåtal tält stod utsprida över det som om ett par timmar skulle förvandlas till ett härläger, och över allt hängde en dimma lika tjock som en dyblöt hästfilt. Vi spred ut oss och med hjälp av mobiltelefoner och ficklampor började vi leta efter vår tilldelade plats. Det var spöklikt vackert att se de andra vandra omkring i diset som närsynta lyktgubbar. Efter att ha läst alla skyltar vi hittade insåg vi att vi var på fel plats, det fanns ett fält till! Efter lite stånkande, uffande och puffande fick vi till slut upp våra tält på anvisad plats och gick och lade oss för ett par timmars välbehövlig vila.

Vi vaknade upp i ett härläger framför ett Schloss, ja, tänk er ett slott, fast i Tyskland. Efter en liten promenad runt lägret och en massa kramar från diverse kända och okända människor så var det dags att börja förbereda sig för de kommande showerna. Grönsaker införskaffades, schnitzlar konsumerades, dräkter lappades och självfallet provsköts både slangbella och Schwiiiiiiii-tunk(!). Kistan desinfekterades efter att vi hittade den tjugofem meter ifrån stället vi hade ställt den på, sakta rullandes mot vallgraven.
Efter en tidig middag bestående av politiskt korrekt odlade morötter sjöng vi ”We shall overcome” medan vi höll varandra i händerna och gick sedan och lade oss…typ.

Fredag 22/9

Fredagen passerade i ett högt tempo. Inte mindre än tre shower, en parad och tjugofyra bratwurstar hann vi med, allt till publikens stora förtjusning… ja, alltså kanske inte bratwurstarna, dom åt vi inte under showerna, de skulle inte bara se… oprofessionellt ut, det skulle även vara farligt. Det vet alla som har försökt skrika med något stort i munnen.
Dagens mest nämnvärda show måste nog vara kvällens sista som gick av stapeln klockan nio på kvällen. För er som inte vet det så är det ganska mörkt på kvällen i slutet av september, även i Tyskland. Vi gjorde showen i skenet av halvan dussin facklor med marknadsståndens oljelampor som inramning. Det var fantastiskt. Extra fantastiskt är det att det inte jag som gör dom ”Blandande småhopp”en på hoppopulten, stor eloge till mina kära kollegor att de gjorde det, jag hade nog aldrig vågat.
Efter föreställningen var klockan nästan tio så vi skyndade oss till tälten, drack lite kvälls-välling, tvättade oss bakom öronen och gick och lade oss…typ.

Lördag 23/9

Det var ett glatt men lite slitet gäng gycklare som vaknade på lördags morgonen. Inte konstigt med tanke på att vi alltid kör våra shower till 180% samt med jetlag i kroppen från den långa resan så skulle det ju nästan vara konstigare om man inte kände sig lite trött.
Nå väl, det var inget som inte lite frukost och morgongymnastik inte kunde råda bot på.
Lite senare på dagen under morgonmötet presenterade Pest & Kolera en presentkorg till Nobby och Katrin, våra kära arrangörer som tagit emot oss med öppna armar. Eller, det skulle vara en korg men den glömde vi i Sverige så det fick bli en typpåse från Lidl istället, vilket är nästan lika snyggt OCH miljövänligt. Påsen innehöll läckerheter från Sverige så som falukorv, folköl, kaviar, inlagd sill och knäckebröd.
Den skulle också innehållit en burk surströmming men den var konstigt nog borta.
Min teori är att någon stackars oskyldig person har vaknat mitt i natten och varit hungrig och i mörkret misstagit surströmmingen för en burk ananasringar. Svag av hunger har denna helt okända och hypotetiska person slitit upp locket, greppat vad han trodde var en mumsig bit ananas, slängt in den i munnen för att två illavarslande sekunder senare komet-vometera ut den nu sargade fiskbiten tillsammans med allt annat som fanns i magen.

Men det är bara en teori helt greppat från luften.

Dagens tre shower gick fantastiskt bra, publiken var underbar, vädret fint och inget direkt överraskande skedde förutom att Anton var nära att bli bortgift till en man med stort skägg och snälla ögon. Ann avbröt det hela och fick till slut tillbaka Anton på scen och showen kunde fortsätta.
Vem Ann är? Ann är väldens bästa Ann, hon hjälper oss med bokningar, resor, kontakt med arrangörer, ser till att vi äter våra mediciner… erm vitaminer, tröstar oss när vi slagit oss och mycket annat. Vi hade nog befunnit oss i tre olika länder om hon inte hade funnits.
Som extra krydda hade vi fått lite belysning till kvällens sista föreställning, vilket gjorde hela spektaklet lite tryggare och med det extra pluset att strålkastarna fick det att kännas som om man var med i en musikvideo.

Efter sista föreställningen joggade vi med höga knän hem till tälten, åt kvällsmat och spenderade sedan en timme innan sänggåendet med att sy på vår vänskapsfilt…typ.

Söndag 24/9

Det var ett ganska dävet gäng som i tystnad åt frukost sista morgonen. Ingen av oss sa mycket men vi alla visste ju var det handlade om. Vi ville inte åka hem, eller, jo det ville vi också, men kunde man inte få ta med sig Tyskland, bara lite grand? Tydliga tecken på detta var bland annat när jag och Anton hittade Jakkin som just var i lag med att försöka smuggla in en sopsäck jord och ett paket bratwurst i bilen. Vi den uppenbara frågan om vad i hela hala friden han sysslade med muttrade han bara något om att han skulle odla Tyskland hemma i grönsakslandet.
Han fick en kram och lite pritzlar som tröst.
Humöret steg självfallet under dagen, vi rockade loss totalt under showerna och om jag inte blandar ihop det hela så tror jag vi hade arrangemangets största publik på vår sista föreställning. Jag skulle uppskatta publiken till någonstans mellan 350-40000. Otroligt roligt!

När det sista skämtet var sagt och publiken sakta skingrats, när autograferna var signerade och high five’n fivade, när den skratten till slut hade ekat ut stod där tre sorgset lyckliga gycklare. Vi hade klarat det. Tyskland är nu en smittzon, och den smittan heter Pest & Kolera.

Efter att vi hade rivit våra tält och packat så gick vi ett sista varv i denna underbara miljö som Dörentrup skänkt oss. Vi kramade om gamla och nya vänner farväl, tårar glimmade i allas ögon, barn grät, hundar ylade och gräset såg inte ens grönt ut.
Men ett sorgset farväl innebär ju ett lyckligt återseende, vi i Pest & Kolera tar med oss ANNO-famljen i våra hjärtan hem till Sverige.
Vi älskar er och vi ses nästa år!
/pToby