Visa av skadan av föregående års strapatser så satte vi av redan på förmiddagskvisten. Resan gick så smärtfritt att vi till och med passade på att stanna på en loppmarknad på vägen.
Med tiden på vår sida och vädret till belåtenhet rullade vi slutligen in mot Glimmingehus och passade på att ta lite sightseeing och bättra på förrådet av medeltidsattiraljer.
När man tänker på hur gles beboelsen är längs landsvägarna är det inte svårt att bli imponerad av hur många som faktiskt gett sig ut på utflykt för att se tornerspelen! För det är mycket folk som är här, fler än jag minns från våra tidigare år, vilket är skoj!
Spelet rivs av i samma rafflande tempo som förra året! Äpplen krossas, ringar fångas, huvuden spetsas (konstgjorda huvuden, red. amn.) och qvintaner snurrar!
Just exakt vad jag sade för att kränka äran på riddaren ifråga kan vi låta vara osagt, men fort fick jag springa! Med en elegant glidtackling under staketet står jag sedan med tårna på vallgravskanten och ser på de förvuxna karpar som simmar i det grumliga vattnet. När jag höjer blicken möts jag av en publik som i takt skanderar ”Hoppa! Hoppa!”
Varken vattenallergier eller höjdskräck godkändes som ursäkter, men hoppet uteblev och ersattes av ett något lägre ryggplask. Det krävdes inte många sekunder ovanför ytan innan det gamla talesättet ”Ett kärr luktar inte skit förrän man rör i det” sprang till minnet…
Men som vi gycklare brukar säga: Det handlar inte om att lukta bäst, det handlar om att lukta mest!
Väl uppe, och med en luktmässig närvaro på 500 kvadratmeter, var det dags för hoppopulten… i dyblöta kläder. Oklart om det var ångorna som gjorde mig på helspänn eller den extra vikten i kläderna som gav mer stuns i hoppen men hoppopulten var en succé!
När väl tornerspelet var avklarat njöt de andra av att mätta sina magar med vildsvin. Maten var förvisso god, men den gick inte upp mot att tvaga sig! Från olika håll senare på kvällen hördes kommentarer att jag riskerade att sjukna in… fast med mig gick det bra, jag hoppas att man kan säga detsamma om karparna!
Jag ser fram emot att återvända till Glimmingehus, sveriges bildskönaste tornerspel! Kommande år ska jag nog tänka närmre på vad jag ropar åt riddarna, om jag nu bara kunde minnas vem av dem det var som jagade mig…
//Anton