Hova, Hova, Hova, gamla fina Hova. Det börjar bli svårt att skriva om något som vid det här laget är så familjärt. Det är lite som att resa hem, men jag ska försöka.
Det första man bör veta är att Hova medeltidsdagar är inget för den veke. Nio dagar ute på evenemang är tufft. Nio dagar av livsfarliga grönsaker som flyger åt alla kanter och håll. Nio dagar fyllda av shower, tornerspel, repetition av årets stora eldshow, bacon- och vitlökskorvar från Ubbes (har du chansen att äta en, ta den!). Detta utgör ju dock inget problem för de tre olympianskt vältränade herrarna i Pest & Kolera men för gemene man kan det vara bra att veta.
Nio dagar flyter lät ihop med varandra men på det hela så hade vi extremt roligt med våra älskade vänner i St. Nicolai på tornerspelen, våra marknadsshower gick finfint och kvällarnas repetitioner var både roliga och givande. Att vi hann med att bli intervjuade i tidningen var lite extra grädde på moset.
Allt kändes helt enkelt gott som snus (för er som inte gillar snus tänk semla istället och gillar du varken snus eller semlor så vet jag inte vad jag kan skriva då du uppenbarligen saknar god smak).
Sedan kom lördagen.
Jag vaknade tidigt av en liten olustig känsla i min mage. Sakta satte jag mig upp i sängen och insåg att även något i bröstet verkade vimsigt, som om där bodde ett gäng understimulerade kaninungar innanför revbenen. Sedan slog det mig, idag var den stora dagen. Idag skulle jorden gå under. Inte konstigt att jag var lite nervös.
Sedan blev jag slagen igen, i bakhuvudet, av Anton. Han tyckte jag var vaken alldeles för tidigt och kunde jag snälla fä tyst på kaninungarna som uppenbarligen hade invaderat hantverkshuset.
Jag sa att jag kunde slå honom med häpnad om han ville men han hade redan somnat om.
Då slog det mig; jag hade på något sätt under natten lyckats glömma bort all dialog, alla koreografier samt vad jag skulle ha på mig till kvällens spektakel. I panik väckte jag Anton igen genom att snällt och lugnt kasta jonglerings-facklor på honom.
Efter att ha förklarat situationen för honom så lättade han min nervositet med att påpeka att det nog inte gjorde något, det skulle nog inte dyka upp mer än tre- fyrahundra på kvällens föreställning. Lättad av hans vänliga ord sprang jag till toaletten och kom inte ut därifrån förrän det var dags att gå ner till marknaden och börja dagens shower.
Resten av dagen gick jag lite som i en dröm där bitar av dialog och koreografier sakta flöt in och ut i mitt medvetande. Sedan när skymnings svept in Hova i ett gemytligt mörker, när alla marschaller var tända och doften av fotogen och svettiga gycklar-dräkter svept in tornerspelsbanan så var det dags…
Ragnarök gick av stapeln på lördagen 15:e juli 22.00 på kvällen. På den tätt packade läktaren hördes ivrigt mumlande röster och godisförsäljares högljudda lockrop om sötsaker. Stämningen var förväntansfull och glad. Barnaskratt klingade i kvällsmörkret
Den inledande musiken startar och alla tystnar när Berättaren och Gycklarguden Paddan tar till orda, portarna öppnas och de tre gycklarna äntrar banan till stora applåder, busvisslingar och spontana hurra-rop.
Lite drygt en timme och 25 liter bränsle senare så var det hela över. Lättade, svettiga och euforiskt lyckliga stod vi där och tog emot publikens uppskattning. Det kanske är lite självgott att använda sig av ord som succé, fullträff eller gudomligt lyckat, men det struntar jag i. Fy fan vad bra vi var, och vilken publik vi hade, och vilken helt magiskt lyckad kväll det blev. Om jag skulle ge den ett betyg så blir det sex tomater av fem möjliga. Hur vi ska lyckas följa upp det här vet jag inte men lyckligtvis har vi ett helt år på oss att komma på något. För nästa år kommer vi tillbaka med RAGNARÖK Part II.
Som vanligt finns det vissa vi tacka för en underbar Hova vecka;
ST Nicholai som tar oss tillbaka år efter år och som nu mera känns som en extra stor familj full av massa konstiga morbröder och underbara fastrar.
Kristin Fornfela för att hon är världens bästa som alltid har en kram, en rolig (och/eller snuskig) visa eller bara ett leende till över åt oss smutsiga gycklare.
Alla fans som kommer år efter år för att se oss göra våra dumheter, det är ni som gör det här möjligt.
Ann och Emil som spenderade tre veckor med att akut lära sig fem eller om det var sex olika koreografier samt sina egna nummer OCH som körde hela vägen från Halmstad direkt efter arbetsdagens slut till Hova, gjorde Ragnarök med oss och sedan satte sig i bilen för att åka tillbaka igen.
Till er alla och de som jag troligtvis glömt, TACK, utan er skulle vi i Pest & Kolera inte vara mycket.
Vi älskar Hova och vi ses nästa år!
/Toby